Jag önskar mig faktiskt även en klocka…

Antingen denna eller denna. Färg borde vara självklart

Kommer kanske fler tillägg innan den 24:e.

I år har jag varit supersnäll och ätit massor av pepparkakor, så det borde inte vara allt för mycket begärt att önska sig lite nyttiga saker, min önskelista lyder som följer:

Mascara Lancome Hypnose eller L’Extreme Svart
Utomhustermometer
Pastaslev
Lagom stor gryta
Ny stekgryta
iPhone (Johans fel)
Vantar svarta eller  beiga/bruna
Ny mössa beige
Varma sköna inneskor/morgontofflor

Det är väl inte för mycket begärt? Det tror jag nog att du kära, rara tomten kan åstadkomma.

Eftersom jag inte uppdaterar dagligen mer, så kan ni följa min blogg via Bloglovin, så riskerar ni inte att missa något för plötsligt kommer det tre inlägg på en dag.

Min son är 5 år fyllda och väldigt förtjust i sin lillasyster. Han är väldigt mån om henne och ser till så att hon har det bra. Men hon får inte gå in på hans rum. Det är både jag som säger det och han själv. Anledningen till att hon inte får lov att gå in på hans rum är för att han har så mycket småsaker på golvet som hon lätt stoppar i munnen. Sen är det oxå för att hon inte ska vara för hårdhänt med hans saker.

Anledningen till att sonen inte vill att lillasyster ska gå in där är just för att det är hans rum.
-Detta är MITT rum! Du har ett eget, var där istället!
Det är väl ungefär så tongångarna brukar vara.

Så nu har han ritat en teckning, med en gubbe som har en cirkel runt sig och ett stort kryss över. Den betyder ”lillasysterförbud”.

Bara den saken tycker jag är väldigt komiskt. Men sen till det som fick mig att skratta högt. Lillasyster går bort till hans dörr, drar ner teckningen och springer (i hennes värld) ut i köket till mig och ger mig teckningen. Hennes ögon bara lyser busfrö. Jag lägger teckingen på köksbänken, han kommer ut och förvirrat undrar hur den kom dit. Går tillbaka och sätter upp den på sin dörr och går in på sitt rum.

Det räcker att lillayster hört dörren stängas så är hon där igen, rycker ner teckningen och springer ut till mig i köket med den. Härligt! Det är nu syskonbråken börjar. Och hon är inte dum minsann.

Skolar in tösen på dagis och det går jättebra, har börjat jobba så smått lite timmar här och där och det känns oxå ok. Pojken får vara på dagis varje dag och det märks att han trivs. Han börjar äntligen bli en grabb i gänget.

Så allvaret har inte börjat på riktigt ännu, men så smått, för att vänja sig och det fungerar bra so far.

Men när ska hålet fyllas ut?

Ni vet känslan av att man inte riktigt är på den plats man hör hemma, att andra inte riktigt förstår dina ord, att ha känslan av att det är något som kallar på en långt borta men man vet inte riktigt vad. Man har en känsla av att något inte stämmer, man borde inte vara där, man borde göra något annat.

Det är en känsla som gror lite inom mig just nu. Som sagt, jag har ingen aning om vad det är jag längtar efter, vad det är som saknas. Men det är bara en känsla som kommer fram i mellan åt.

Kärleken strålar, vännerna finns där, barnen är glada. Jag har förvisso bara en timanställning på ett jobb som jag egentligen inte vill ha och det är mycket möjligt att det är det som jag hänger upp mig på. Jag befinner mig fortfarande i lågbudgetens nivå, och gud vet när a-kassan kommer igång för det jag hörde senast var att dom har 18 veckors handläggningstid. Shit alltså det är nästan ett halvt år.

Jag tror det är där det hakar upp sig, att jag inte har något vettigt jobb och att min ekonomi är på botten. För i övrigt så är ju allt bra.

Men för tillfälligt så känns det lite som jag hör hemma någonannanstans…jag vet bara inte var…

För lite mer än ett år sedan började mitt helvete. För lite mer än ett år sedan startade jag denna bloggen. Den plats som har varit otroligt viktig för mig i mitt arbete med mig själv, sorg, glädje, flört och kärlek. Att jag skulle kunna skriva så mycket, blogga så fritt om mina känslor och hålla bloggen vid liv…skulle jag aldrig kunna tro.

Men jag har som sagt haft ett stort behov av det. Ventilera mig, för det är väl ventiler vi behöver i vardagen. En vän, en släkting eller bara någon som råkar finnas där. I detta fallet alla som råkar hitta hit, och även den som för mig varit anonym men ändå delgett sig av sina kommentarer har haft stor betydelse. När man känt ett stöd i varenda steg man tagit.

Och stegen har varit många, och gått rakt upp. Från att vid denna tidpunkten förra året bara rasa mer och mer, tills jag trodde att inte längre ner fanns, så rasade jag lite till. Det har faktiskt varit den värsta tiden i mitt liv. Men så en dag förändrades det och allt vände sig uppåt. Något litet ord från någon fick mig att ändra mitt tankesätt och fick mig att inse att allt inte är slut nu. Det är nu det börjar. En ny resa börjar, en ny epok. Det är nu jag ska rusta mig för en ny framtid, som inte blev som jag tänkt men som bara jag själv kan göra bättre.

Jag har blivit Linda igen. Den Linda som jag en gång var har sakta men säkert hittat tillbaka. Visst jag är inte där ännu, i topp. Men frågan är om man verkligen ska sikta rakt upp mot toppen. De senaste 7-8  månaderna har jag mått bra, riktigt bra. Jag har haft otroligt roligt med goda vänner, gamla som nya, träffat mängder av nya människor, utforskat nya vyer.

När man tror att allting försvinner, att allting rasar, att man aldrig tror att man ska hitta dit igen, känna lycka, ens kunna skratta…då ska det vända, det är då man ska hitta nya ljuspunkter.

Vänner har stor betydelse i det hela, och det finns de som varit oumbärliga för mig det senaste året. Som det känns som jag aldrig hade fixat det utan. Och givetvis mina barn, min stora glädjekälla, som får mig att skratta och le varenda dag.

Idag fick jag veta om en nära vän, som är i nästan exakt samma situation som jag var i då. Jag ger alla råd jag kan ge och sörjer med henne. Det är ett helvete, men man kommer ur det, hur det än slutar. Man kommer ur det starkare än man någonsin varit. Och idag är jag den vän, som finns där, med mina råd och min erfarenhet, med min tröst och en axel. Det är en självklarhet, för jag vet att du hade gjort detsamma för mig.

Som det är nu så lider jag fortfarande av sviter från allt som hänt, men nu börjar jag bli lycklig. Jag är nog riktigt nära gränsen nu att kunna säga att jag är lycklig. Jag mår otroligt bra, med vänner, med kärlek och med mitt liv.

Allting har ett slut, men slutet är bara en väg till en ny början.

…och jag tävlar igen! Det skulle vara skönt att få hemhjälp en gång åtminstone. Hur skönt hade det inte varit att lämna hemmet några timmar, fika på stan en ruggig februaridag och när man kommer hem är det någon som städat bort allt vinterdamm och låter våren sakta komma in…

Om ni oxå vill tävla kan ni göra det här!

Just nu tycker jag mycket är ett helvete rent ut sagt…jag orkar inte blogga, tack och lov så har jag ljuspunkter som livar upp allt. Men det känns som man suger allt ur dessa för att allt ska kännas bra för stunden så inte ens dom räcker till.

Det är skit rent ut sagt…

För ett tag sedan läste jag en blogg där dom skrivit om Beautiful People. Jag blev lite nyfiken och var såklart tvungen att kolla vad det var för något. Det är en community för precis som det låter, vackra människor. Man måste ”ansöka” för att komma med och de som redan är medlemmar röstar på nya medlemmar om dom är tillräckligt vackra för att vara med där.

Det var ju oundvikligt att testa, såklart. Så det gjorde jag, väntade mina 48 timmar som medlemmarna har på sig att rösta. Och blev medlem. Ha! Så enkelt var det, tog inte ens mitt bästa kort.

Men inte var det mycket innanför pannbenet hos människorna som fanns där så jag tog bort mitt konto nästan direkt, jag ville bara testa om jag kom med ju.