Höga krav

Det är ju inte sant vad min inspiration att skriva har ökat på sistone. Jag skriver ju så jag sliter upp tangentbordet och barnen kommer och undrar vad som står på. Ja, för det gör jag verkligen, men inte i bloggen. Där råder stiltje. Det är absolut inte för att inspirationen saknas men ofta så tänker jag alldeles för mycket på vad jag ska skriva. Har massor av suveräna upplägg men kan inte riktigt få till just den twisten jag behöver för att publicera det på bloggen.

Har också saker jag vill skriva om men inte kan med hänsyn till andra. Och har för den delen en massa tankar som flyger och far kors och tvärs så det gör nog att det blir lite korslutning när jag sätter mig och ska uppdatera rappakalja.

Ibland, när man skriver mycket och man får en viss stil på det man skriver kan man få krav på sig själv att allt måste följa i samma stil. Så ingen blir besviken. Jag har fått det nu. Inte för att jag tror det har någon större betydelse.
Efter en ganska lång mailkonversation här ganska nyligen så fick jag en otrolig komplimang.

”Du är såå på pricken när du gör beskrivningar! Får rysningar av hur lätt du fångar en komplex känsla/situation i en mening som förmedlar precis det som jag själv dränker i bildspråk för bara lyckas få med en bråkdel.”

Och genast så fick jag kravet på mig att jag måste ju fortsätta, att twista till det, att förmedla och att fånga denna människans tankar och uppmärksamhet. Då kan jag omöjligt inleda nästa mail med ”Jo så idag var vi och handlade, träffade lite vänner och sen gick hem och gjorde middag”. Då får jag skrivkramp, det totalblockerar sig. Hade jag aldrig fått komplimangen, vilket jag givetvis tyckte var strålande, så hade jag bara fortsatt i min skrivlusta. Det borde ju egga mig mer att skriva kan man tycka.