Ullared

I lördags var jag för första gången i mitt liv i Ullared och på Gekås, eller nej där ljög jag faktiskt lite eftersom jag varit där typ en gång när jag var en 5-6 år men det knappt minns jag eller för den delen så ser det absolut inte ut som det gjorde då.

Klockan 9 på morgonen körde vi hemifrån för rutinerade Ullaredsbesökare sa att det var bäst att komma runt lunchtid för då var där inte någon kö. Efter lite bilstrul i Halmstadstrakten så var vi på plats på Gekås parkering kl.12.00. Och vi tänkte ha fem timmar på oss att handla, lagom för att hinna gå i de andra butikerna oxå. Men nähä…för där var en kö som hette duga.

Den ringlade sig runt hela förbannade parkeringen och tillbaka, för att sen gå genom en ”park” och upp om en restaurang för att slutligen komma fram till Gekås ingång. I två timmar i kö!!! Så våra 5 timmars shopping förvandlades plötsligt till 3 timmar. Och ni då som varit på Gekås några gånger vet mycket väl att 3 timmar kommer man inte långt med.

Och när jag väl kommer in så slår förvirringen till totalt. Glömmer bort allt och lite till. Börjar planlöst gå omkring och plocka på mig lite saker innan jag får tillbaka mitt vett och går igenom inköpslistan jag faktiskt skrivit kvällen innan.

Det var defenitivt en tumult upplevelse och jag åker aldrig dit en lördag igen. Men jag fick köpt alla julklappar till barnen och en massa annat bra. Plus att det har varit en så mysig helg. Så jag ångrar ingenting alls.

Men kommer ändå lite automatiskt att tänka på att det ibland glöms bort att sätta på lock…..

Min flicka är aldrig sjuk

Nu är min flicka drygt ett år gammal, har  fått 8 tänder, har krupit så länge så hon kryper nästan snabbare nu än en annan går, ställer sig upp och har tagit de första stegen, börjar dagis om knappt en månad. Hon är alldeles underbar, charmig, gosig, snäll….men…hon har aldrig varit riktigt sjuk.

När sonen var lika gammal var han nog inne på sin femte eller sjätte förkylning. Så fort han fick den minsta förkylning fick han kruppanfall, som la sig så djupt så vi blev ombedda av läkare att åka till Barnakut eller vårdcentral varje gång han fick ett kruppanfall. Fram tills nu ungefär så har man åkt in och ut till sjukhuset med honom, fram och tillbaka för diverse läkarbesök.

Så när det var tid för mig att få min dotter så var jag så inställd på att det skulle bli många förkylningar osv just med tanke på att hon har en storebror som drar hem en massa dagisbaciller. Men nä…hon har varit förkyld 1 gång i våras med lite snuva, en fredagskväll hade hon hög feber men det visade sig vara en tand på gång.

Så i tisdags började hon snora, i onsdagskväll hade hon lite feber och natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att hon skrek och då hade hon 40 graders feber. Min tanke blev direkt YES! äntligen ska hon få sin första riktiga förkylning. I ett dygn hade hon hög feber som låg över 39 nästan hela tiden. Sen…poff borta…Nu är hon möjligtvis lite snuvig men ändå inte så man behöver ge henne näsdroppar inför läggdags.

Visst är det underbart med ett barn som inte är sjukt, men det känns ju som det behövs för att hennes immunförsvar ska byggas upp. Är jag fjantig som oroar mig för att hon inte är mer sjuk än hon är? :S

Skillnad

Det har tagit lång tid för mig att förstå, vad som egentligen hände…och jag vet faktiskt inte om jag fortfarande förstår. Det finns mycket att greppa, att skapa på nytt, att leva i…

Men vad jag plötligt insett är att…..då var jag den jag trodde var jag, och du den jag trodde var du.

Idag är Han jag och jag….jag är du….

Laxomat

Tycker du om lax? Jag gör. Och i Mellbystrand finns en Laxomat som jag måste slå ett slag för. Jag tycker det är superhäftigt rent ut sagt. Det är en liten bod, där man drar sitt bankkort för att komma in, väljer vad man vill ha av deras sortiment (laxtallrikar, olika sorters gravade laxar, laxrullar osv), lägger det i en påse på betalstationen, får summan och drar sitt kort och sen öppnas dörren ut.

Enormt smidigt och gott! Den laxtallriken dom säljer  har jag ätit två gånger och den är så fruktansvärt god. Det är inte billigt ska jag villigt erkänna men så gott. Jag vill att det ska finnas en Laxomat i Malmö oxå, helst runt husknuten. Men å andra sidan blir det inte samma sak då.

Vill ni läsa mer om Laxomaten kan ni göra det här!

Vad hände?

Varför hade jag 637 besökare igår?

Jag har inte skrivit något vettigt på sistone så min blogg har blivit lite trist eftersom det kan gå ett bra tag innan jag uppdaterar. Det hade inte klickats från någon länk och sökorden var de vanliga…hmmm….vad hände?

Det kommer att förbrylla mig hela dagen, tror nog det är fel på wordpress statistik.

Är det bara jag?

Lite då och då, oftare i perioder, så undrar jag om det bara är jag. Jag har ganska svårt för att bli kär, för att förälska mig, för att bli så där riktigt upp över öronen kär. Jag tror jag är för lite romantiker och för mycket realist. Det kan vara lite trist såklart. Man kanske missar många av de där underbara känslorna som kommer så fort det pirrar i magen.

Senast idag så läste jag om en vän, som träffat någon. Dom har väl pratat via nätet ett tag vad jag förstått men träffats för första gången på riktigt nu helgen som gick. Och redan anser sig i ett förhållande, redan tror sig hittat någon som kan vara den rätta. Just det kan jag bli så avundsjuk på. Att inte våga ge sig hän åt sina känslor utan vänta på att dom ska komma.

Jag har haft några långa förhållande och en del korta, men bara en av dom har jag varit kär i. Det är nästan så jag inte vet hur det är att vara kär, jo det vet jag. Men jag har ju i stort sett bara en att jämföra med.

För några månader sen träffade jag en underbar man, som jag fortfarande träffar och jag anser mig inte singel längre. Om jag är kär? Ja på god väg dit är jag. Det händer mer och mer i hjärtat för var dag. Men det finns ändå något där inne som hämmar mig, som jag inte riktigt kan släppa ut. Dock så tror jag att jag vet vad det är som får mig att begränsa allting just nu. Och jag tror att det lättar ganska snart. När allt kan vara på riktigt!

Men det är en underbar känsla att sakna någon, att längta efter någon och att känna det där lilla extra i hjärtgropen, när man tycker väldigt mycket om någon….

Jag har förlorat en kompis

Tro det eller ej en jag har haft en kompis (skratta ni bara ni kommer att tappa hakan senare i inlägget). Han har varit mig trogen nu i några månader, varje morgon när jag vaknat har jag sagt godmorgon till honom och godnatt varje kväll. Även pratat med honom då och då under dagen. När han kämpade för att se om sitt hus i stormen fanns jag där och stöttade honom.

Nu finns han nog inte längre. Har inte hört av honom alls på några dagar….

Risken finns dock att han ändå finns kvar, och det skrämmer mig lite. Han har nämligen 6 ben och är en stor saftig spindel. Han har haft världens finaste nät utanför mitt sovrumsfönster. Vi blev kompisar. Jag började till och med kalla honom Harald, men det är det ingen som vet så scchhyyyy….

Det som skrämmer mig är ju dock att han kanske tagit sig in…hmmm….men jag ska erkänna att jag saknar honom, för då visste jag ju åtminstone var han var.

Hjälp mig!

Jag har förlorat all inspiration till bloggen. Försöker komma igång igen men det går långsamt…