Är det inte så, att det man drabbas av, gör i livet, lyckas med och misslyckas med….det är väl det som formar en till det man blir? Och man är väl formbar hela livet? I mina tankar så händer det saker med en hela livet, vilket gör att man formas.
Om jag från och med nu glider fram på en räkmacka resten av livet då tror jag att jag är lite odräglig när jag är 75. Eller kanske inte, för jag har haft så pass mycket motgångar tidigare i livet och att det har gjort mig ödmjuk. Det måste ju vara så, eller….
Ja det är ju inget som jag vet förrän jag är 76 i alla fall, och för den delen tror jag inte att mitt liv blir en räkmacka från och med nu. Den turen har inte jag.
Men jag har de bästa människorna som finns närmst mig, älskar mitt jobb (det är bara tillfälligt men så enormt positivt), är väldigt nöjd med vad jag själv åstadkommer. Just nu är det bra. Riktigt bra!
Men av någon anledning slog det mig ändå idag så som det har gjort så många gånger förut. Att det man upplever är ju det som formar en. En människa som aldrig har upplevt motgångar tror inte jag är särskilt ödmjuk. Jag är en väldigt ödmjuk människa, lojal och alldeles för godtrogen.
Men samtidigt så blir man lite som en tigrinna när folk på ett väldigt falskt sätt berör saker som dom inte har med att göra. Det sårar och gör ont i en. Men jag står ganska pall just nu, för just den människan. Dock så är det inte många ord kvar som gör att jag spricker. Och det är väl lite som en vulkan som börjar puttra lite för att sen få utbrott. Och då finns det ingen hejd. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla tyst…men…
Nu…mys i soffan med finaste misen….
Rappakalja 