Undrar om min navelsträng är lika stark?

Älskade föräldrar, som man avgudar som liten, avskyr som tonåring och börjar hitta tillbaka till när man blir vuxen.

Någonstans där på vägen så avgörs det hur bra kontakt man kommer att ha med dom. Vilken relation man kommer att ha. Vanligast är att döttrar har bättre relation till sina föräldrar än vad söner har. Så när väl sonen får flickvän/sambo/fru brukar föräldrarna ”förlora” honom lite till hans svärföräldrar.

Jag har alltid haft ett väldigt starkt band till mina föräldrar. Dom har varit lika mycket föräldrar som vänner, den man ringer först och berättar allt för. Nåja inte allt dååååå…

Jag har alltid talat dagligen i telefon med mina föräldrar. Ibland även flera gånger om dagen. Framför allt med min pappa när han levde. I olika perioder så försökte jag ”bli vuxen” och inte prata med dom så ofta. Dra ner på telefonsamtalen. Det kan jag väl inte påstå gick så bra. Och framför allt inte sen pappa dog, nu pratar mamma och jag oftare än vad vi gjort tidigare. Vi hörs i stort sett alltid någon gång på morgonen och någon gång på kvällen.

Det är också en liten livlina för att kolla så att allt är ok. Både mamma och jag är ensamma. Jag har ju förvisso barnen men dom är ju små ännu. Mamma och jag har blivit mycket mer väninnor sen pappa dog, fortfarande mor och dotter såklart men ändå en annan relation.

Det man undrar då och då är ju givetvis om mina barn kommer att få samma relation till mig. Jag ger dom samma sak som mina föräldrar gett mig, det är kopiösa mängder kärlek, en trygg tillvaro, gränssättningar och ännu mer kärlek.

Jag hoppas att det räcker långt. Och hoppas att det ger dom ett varmt hjärta.

Nostalgi

Igår träffade jag som sagt han jag en gång gifte mig med i mammas trädgård, när vi var 5 år. =)
Det var kul och vi hade väldigt mycket minnen att prata om eftersom vi dessutom gick i samma klass i 9 år. Vi har känt varandra sen vi föddes, bokstavligen. Våra mammor gick gravida ihopa och jag var beräknad att komma den 1:a maj men var så trött så jag såg inte världen förrän den 2:a juni. Han är född i mitten av maj. Så vi har växt upp ihopa. Sen när man började gymnasiet fick man andra intressen och kompisar. Men vi träffades fortfarande på kalas tills vi var strax över 20.

Men det var lite som att gå tillbaka i tiden. Inget var förändrat. Hos mig har det förändrats så otroligt mycket framför allt när det gäller hur jag är som person. Visst var det kul att prata gamla minnen. Men även höra allt annat vad som hänt de senaste 10 åren för det är ju en hel del.

Ofta när jag tänker på mina senaste 10 år så tycker jag inte alls det hänt så mycket, men när jag verkligen tänker på det och tittar tillbaka så visst hundan har det hänt mycket. Det är ju ett ganska händelserikt liv man lever även om man inte alls tror det ibland.

Under pressure

Idag om ganska exakt en timme, kommer en god vän hit som jag inte träffat på 10 år. Vi gifte oss när vi var 5 år i mammas och pappas trädgård och jag hade mammas virkade duk som slöja. Vi skulle bo i hans föräldrars hus, köra Volvo och ha fyra schäfrar minsann.

Just nu så ska jag dammsuga, plocka undan och fixa till fika. Jag har en timme på mig, jag har hört ganska ofta på sistone från en vän till mig att han jobbar bäst under stress. Det gör nog jag med för annars hade jag inte suttit här och bloggat. =)